Kultur och historia

På 1920-talet kom de första badgästerna till Resö och med den nya bron 1956 blev turismen en del av vardagen. Många var de resöbor som under sommarmånaderna flyttade ned i källaren för att hyra ut huset till sommarboende. Under 50-talet skedde en stor utflyttning och befolkningen minskade. En trend som inte vände förrän fram på slutet 80-talet då det anlades kommunalt vatten och det byggdes lägenheter på ön.

Resös ännu tidigare historia är dold i dunkel och hur länge det har bott människor på ön vet ingen säkert. Första gången Resö nämns i någon skrift är enligt Carl Tiselius, 1391. Detta år åker biskop Eysteins runt i Bohuslän och gör en inventering av gods och gårdar som tillhör kyrkan, bland de uppräknade gårdarna finns Lilla Resö. I en skattelängd från 1544 finns fem män upptaga som skattebetalare, det vill säga ungefär lika många familjer. I Bohusläns allra första fullständiga extra skattemantalslängd som upprättades 1610 finns det noteringar om strandsittare. På Resö fans det sex stycken, Lindö två och Edholmen två. Förutom de sex strandsittarna fanns det fyra andra personer med titlen husmän uppräknade.

Efter freden i Roskilde 1658 blir Bohuslän och även Resö svenskt. Efter övertagandet kan man få en ganska god uppfattning av antalet gårdar och ägoförhållandet på ön. Vid mitten av 1700-talet kommer de första kyrkböckerna, vilket gör att man med ganska stor noggrannhet kan få reda på hur många som bodde på Resö.

Efter 1800-talets sillperiod kom fattigdomen åter till de flesta familjerna på ön, men några få hade gjort sig stora pengar på sillen. Med stora nyinköpta båtar sk kuttrar, ser man sig om efter andra inkomstkällor. Makrillfiske i Nordsjön, sillfiske vid Island och Färöarna eller fraktfart längs kusterna Skagerack och Kattegatt.

I tidningen Hamnmagasinet finns fler berättelser från området

Se gamla bilder på www.anghagen.com

Läs om Panget på Resö.

Recept Äggost